Efter två nätter på sjukhuset fick hon komma hem igen med mediciner mot anfallen samt kortison för att minska svullnaden. Sedan har tester tagits, magnetröntgen gjorts och nu väntar hon på en operation. Det bästa i allt är att läkarna verkar vara optimistiska att den troligtvis är godartad och kommer kunna tas bort i sin helhet. Därför vill de in och skära så fort som möjligt. Så nu håller vi tummarna att morsan skall bli bra igen!
Bilden får representera vad snabbt livet förändras ibland. Efter anfallen får hon ej köra bil (säkerhetsrisk) och medan hon var inne på ett läkarbesök erbjöd jag mig snällt nog att ta hennes bil till verkstad för byte av vindrutan som hon bokat sedan länge. Sagt och gjort, jag knappar in GPS som lyckas leda mig helt jäkla fel. Runt runt en skola mitt i ingenstans ville den att jag skulle vara. Sen in i ett industriområde, sen ut på en grusväg som slutade i vid en hästgård (borde hoppat ur bilen och gosat med hästarna istället). Efter ännu lite mer rundkörning hittar jag stället och lämnar bilen. Då visar det sig att min medhavda termos te och min bok är medtagna i onödan för"Nej, det här tar hela dagen du får komma i eftermiddag, du kan inte vänta här". Frågar då hur fan jag skall ta mig därifrån!? Jo det går en buss lite längre bort i området det är bara att gå. Buss? Gå? Var? Hur?
Sagt och gjort, det ni ser på fotot är det jag såg när jag gick. Ensam på främmande plats i främmande kommun mot främmande färdmedel. Fast jag hittade både busshållplats och pendeltåg som tog mig hem till föräldrarna där jag hade parkerat min egen bil som fick köra mig hem till trygga soffan.
Kände mig som en äventyrare men blev ändå stolt att jag fixade det.
Sen var det samma procedur att ta sig tillbaka för att hämta bilen, dock utan konstig GPS, denna gång hittade jag rätt direkt.
Så sensmoralen i detta är: Hjälp förfan inte folk i onödan!
Eller kanske: Se till att bli rikligt belönad för att du offrade dig, resten av ditt liv nu.
Haha!
