Lillungen där hemma är snorig. Och så är han inne i en period där ordet Vill inte är mycket frekvent använt. Denna kombination med nattsömn verkar inte gå så bra ihop. Igår hoppade han ur sin egen säng kanske trettio gånger när han skulle somna. När han väl somnade och en själv kunde få lite ro så startade helvetet. Vid 00.00 så började han grina för att han var täppt. In med napp, försöka trösta. Vid 1.00 grin igen. Längre tid med tröst. Vid denna tid vaknade storungen och kom in till vår säng. 1.30 grin igen. Denna gång ner till kylen för att hämta näsdroppar som han med högt och ljudligt protesterande tvingades inta. Lite skrik på det och jag somnade av utmattning i storungens säng eftersom han smetat ut sig helt i min säng. Sedan fortsatte resterande timmar med vakning då och då där jag fick hyssja honom till sömns.
Det var en stund mitt i allt som jag tänkte "Undrar om jag borde söka hjälp för att jag hatar mitt barn?!" (Tur att mitt smartare jag senare insåg att jag inte alls hatar barnet, jag hatar att inte få sova ordentligt. Stor skillnad!!)
Nu sitter jag här på jobbet och försöker se pigg och vaken ut, trots att hela kroppen skriker SÖÖÖMN! Och tystnad. Undar om jag skall försöka tigga mig till en dags ledighet så jag kan ligga hemma i tysthet och sova precis så mycket som min stackars kropp behöver. Jaja får sätta upp på önskelistan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar