Hittade ett par strumpor längst ner i lådan imorse. Så pass gamla att jag faktiskt minns dem från förlossningen av min förstfödde son för snart 11 år sedan. Där låg jag med mina jordgubbsstrumpor och tänkte på att jag inte hunnit raka benen innan vi åkte in.
Att jag åkte akut och höll på att dö, både jag och barn, det kändes då inte lika lätt att fokusera på, utan de orakade benen är det minnet som får symbolisera den förlossningen.
Att strumporna nu tappat elasticitet i resåren och ser lite slitna ut innebär nog att de är på mina fötter för sista gången i deras långa liv.
Det var den lilla historien om ett par jordgubbsstrumpor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar