Stackars mig

I min värld finns det (nästan) inget som är värre än att vara magsjuk. Aldrig känner jag mig så liten och urvriden som då/nu. Stackars mig! Som tur var så hann jag vakna i tid för att se Days of our lives, världens sämsta daytimesåpa. I sin kasshet så kan jag ändo konstatera att jag gillar den serien. Det gör inget att man missar tre månader eller mer, man hinner alltid bli uppdaterad och förstå vad som händer när man väl hinner se ett avsnitt. Och kulisserna är sååå dåliga. Och handlingen ska man ju inte prata om. Ett avsnitt är 10 minuter i deras liv. Det måste vara ett av världens svåraste jobb att vara manusförfattare för en sån såpa "vad ska vi hitta på idag.. joo vi låtsas att det är ett tvillingpar som landar i staden i en typ av rymdraket så alla tror dom är ailiens. Men sen ett år senare inser folk att dom bara rymt från ett sjukhus och att dom är supersmarta tvillingar, biologiska barn till en av invånarna i staden. Men hur det gick till ja det talar vi riktigt inte om utan vi hittar på nåt nytt roligt. Tex att det finns en elak gubbe som kidnappar hela stadens invånare och för dom till en hemlig ö, uppbyggd som en kopia av staden, där vi låter dom bo och tro att dom är hemma i den riktiga staden..." Ja ungefär så är Days of our lives för er som aldrig sett det. Låter bra va?