En tung måndag

I en veckas tid har jag lidit av nackspärr (varför säger man inte nackskott när det ju heter ryggskott?) och eftersom det inte blivit bättre med hemmavård ringde jag 1177 för att få råd hur jag skulle göra. Efter att ha beskrivit mina symtom så sa hon Åk till akuten! Jag ba' Akuten en söndag? Är du säker? Jodå Akuten!
Sagt och gjort - jag fick skjuts av mannen till Danderyd. Där tog de blodprover och klämde lite på min nacke. De kom fram till att det "troligtvis" bara var just nackspärr men att det är så pass inflammerat att det inte vill ge med sig. Lite piller och en veckas prövotid fick jag. Om det ej går över skall man röntga. Okej - vi får väl se hur det går.

Kl 4.00 och smärtan är så hemsk att jag går runt och bölar hemma. Försöker att inte väcka familjen. Inte ens hunden steg upp ur sin korg för att trösta mig. Oj så ynklig man kan vara ibland. Trots att man är vuxen. Snyft....

Ligger och väntar på besked från doktorn på Danderyds akut. Skönt att få ligga på en säng - slapp vänta i väntrum. Får väl ses som något positivt mitt i allt. Typ.

Nästa tunga backlash i livet är att vår söta hund Buster lämnat oss. Inte att han farit till himlen utan att han är i jourhem för omplacering. Varför? Jo, han har vid ett par tillfällen visat sig opålitlig nära barn. Och som förälder måste man ta sina barn i försvar - tyvärr betyder detta att Buster få förgylla någon annan familjs vardag med sin sprallighet och varma gosiga kropp i soffan på kvällarna. Idag har det gråtits många tårar i Volvon men eftersom jag ändå vet att det var antigen omplacering eller avlivning tröstar jag mig med att vi gjort rätt. För kvar hos oss kunde han ej vara. Punkt. Men sorgligt!

Älskade älskade Buster.

Hans nya jourhemskompisar. Två schäfrar och en katt.

Buster hade fullt fokus på katten.

Varken (gamla) matte eller nya hunden var intressant. Så jag drog en snabb klapp på ryggen och gick till bilen. Han märkte inget - men jag fällde ett par tårar.

Nu hoppas jag på lite mer harmoni i livet. Over and out för idag.