Finaste Buster

Jag har ju berättat om vår hund Buster som vi tyvärr fick lämna ifrån oss då han gjort utfall mot barn. Något vi såklart tagit som om det vore vårt fel i vår uppfostran alternativt att vi ju inte vetat vad för liv han levt innan han kom till oss då han var adopterad. Vi kände dock att vi inte kunde ha honom kvar för vårt förtroende för honom kring barnen sjönk till noll och så kan man inte leva. Det är varken kul för honom eller oss, eller det stackars barn som kanske råkar ut för ett bett till (som tur är har ingen allvarlig skada skett)
Idag fick jag veta att Buster avlivats. Han hade nämligen gjort samma typ av utfall i det jourhem han tillfälligt placerades om i i väntan på en ny familj. De beslutade då att han skulle veterinärundersökas för att se om det fanns någon medicinsk förklaring till hans beteende. Och tyvärr fanns det ju det... han hade knölar i magen som spridit sig till hjärnan och troligtvis tryckt på nerver. Då togs beslutet att han skulle få somna in i lugn och ro.
Det är så sorgligt att tänka på. Men nu har han iaf inte ont eller behöver leva med ett tillstånd som skulle förvärrats mer och mer. Det hade varit fint att få hålla i honom själv när han somnade in men man kan inte få allt i livet. Däremot fick vi ett svar på att vi inte är dåliga hundägare i vår hantering av honom utan det faktiskt fanns en medicinsk orsak till hans tokighet. RIP älskade TossFia! Vi vinkar till dig i himlen Buster.